2011-01-05 @ 01:00:24

Jag upplever det mer jobbigt nu än för en vecka sen.
Det känns som att hela grejen kommer närmre inpå och att
man förstår mer och mer att Du faktiskt är borta.

Jag borde inte vara ensam, jag tänker så mycket då. Jag blir en helt
annan person när jag är ensam och tänker så här djupt. Jag blir
liksom seriös. Jag är aldrig seriös med mina vänner om det absolut inte
behövs. Låter som att jag inte kan vara mig själv när jag är med mina
fina men det kan jag absolut. Jag är mig själv när jag är oseriös,
vem vet, kanske är det jag, i en egen hög person, att vara den skämtsamma
glada typen som mest glider omkring och ler.

Jag vet inte...
Jag känner mig så tom på något sätt. Känner mig ensam.
Ensammast i hela världen. Helst av allt vill jag bara vara med familjen nu.
Bara kramas och ta hand om varandra.

Det mesta känns så konstigt. Hjälp vad tomt det är.
Kom tillbaka, kom tillbaka allihopa. Jag behöver ha alla här.

Du fattas mig, mer än man kan förstå.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kommentarer

Trackback